Like this:

vill jag bara stryka ur kalendern. Igår var en sån dag.

Vaknade igår morse vid 4.30 tiden av att Axel ville gå ut och bråttom var det. Var kvällen innan hos Olle Nilsson för att ge Axel en rabiesspruta, denna gång ett 3 års vaccin. Ut kom både det ena och andra, så typiskt, en reaktion på vaccinet. Har jag sagt hur mycket jag hatar att vaccinera mina vovvar, men ska dom med på semestern så måste jag ju.

Efter det kom det både fram och bak i princip hela dan, min stackars lilla kille, och till hans stora besvikelse fick han ingen mat heller.

Mot kvällen lugnade det sig och Axel hade lagt sig för kvällen en trappa upp när Hugo, hans spattiga farsa får för sig att han ser nåt genom fönstret vi har i trappan, skäller till och rusar ner, Axel kommer oxå farande och får knappt bakbenen med sig, tvärstannar mitt på köksgolvet och spydde en kaskad med det som nu fanns kvar i magen.

Axel sätter sig i hallen och när jag tittar på honom så har han slagsida, shit vad är det som händer?! Försöker få upp honom på benen men han svajar och svajar, kollar tandköttet och får en chock, det är helt grått! Han verkar frånvarande och nu jäklar är det bråttom. Det är min största fasa, färglöst tandkött, jag kan fixa sår, blödningar och brutna ben men inte detta.

Klockan visar på 22.30, inte så att varenda veterinärklinik har telefontid direkt. Thomas bär ut honom för att ta lite luft men Axel är fortfarande inte riktigt med. Hittar inte nr till Ultuna mitt i paniken för nån annanstans åker jag inte. Kastar oss in i bilen och då känner jag lukten, Axel har tömt analsäckarna oxå. 

Då börjar jag förstå vad som har hänt. Ringer till min “klippa” i hundfrågor, homeopaten Eva på Vallaren och hon fixar snabbt fram nr till Ultuna, får även ett tips av henne när jag sagt vad som hänt, ge Arnica bums!

Vi blir sittande i bilen på garageinfarten och 10 minuter efter första dosen Arnica så börjar han komma tillbaka, tandköttet har fått lite rosa färg och han börjar böka runt för han tycker att det är obekvämt i min famn i framsätet.

 Jösses vilken pärs! Behöver jag säga att min puls var uppe i 500.

Och vad hade hänt? Axel hade ju varit risig i magen hela dagen efter vaccinet, var matt av det och hade somnat ordentligt när Hugo drar igång, förmodligen blev han rädd när han låg och sov och rusade ner, kräktes och fick en liten chock och sen sa kroppen ifrån.

Idag är han sitt gamla vanligt jag igen om än lite trött, men frukosten stannade i magen.

Jag säger bara det, vissa dagar…